torsdag 30 januari 2014

hej från den operfekta vardagen.


Vi blev visst lediga hela veckan. Inte för att mina barn är speciellt sjuka längre.
Men vi vände tvärt i dörren häromdagen när vi fick veta att det gick magsjuka på förskolan.
Det är nog mitt värsta med vintern.


Så vi bakar kokosbollar. Pressad apelsin istället för kaffe är gott.


Och stekpannebröd. Och jag känner att jag helt kommit ur det där nyttiga.


Någon yoga har jag själv inte hunnit med...

Att vara mamma till en ettåring och en treåring är ganska svårt tycker jag.
Jag tvivlar ofta på mig själv och vissa dagar tycker jag att jag bara säger nej och stopp
och får inte....

Dom är i så olika fas dom här två och behöver så olika saker. Och man måste ha 
koll nästan varenda sekund så att inte hon klättrar upp och ramlar ner
och så att han inte puttar till eller tar i från henne.

Och egentligen vet jag att jag gör så mycket bra och att dom får
enormt mycket kärlek av oss. Att jag varje dag visar att dom är allra värdefullast 
och älskade bara för att dom finns, och bortom all prestation.

Men ändå. Svårt är det.

3 kommentarer:

  1. Känner igen mig så väl. Mina är snart 5 respektive 1. Känner så gott som dagligen att 5-åringen hamnar i kläm och att jag inte räcker till för honom som jag skulle önska eftersom minstingen kräver så mkt av min uppmärksamhet. Det är sannerligen inte lätt. Hoppas på att det blir något lättare när den lille blir lite större, men då möts man väl av nya utmaningar som förälder. Tack för kloka ord och fina bilder! Hälsningar Josefine

    SvaraRadera
  2. hej fina du,
    jag är ju inte mamma själv, men har så många mammor och pappor och barn omkring mig. och hör och pratar ofta med dom om just dom där känslorna. jag tänker att du gör så gott du kan. och att såklart blir man trött på sig själv ibland. jag hoppas att du kan vara tålmodig med dig själv och se det fina och bra du gör. kram

    SvaraRadera
  3. Åh! Jag får tårar i ögonen för att jag har kännt precis så... Nu börjar det lätta, mina är 3 år och 4,5 år, aldeles för tätt kom de, men åh vad jag tycker om dem! Hoppas jag inte "tjatat ihjäl" dem med alla förmaningar och hot... Största prövningen i livet måste vara föräldrarskapet! Kram

    SvaraRadera